Som brickor i ett spel

Röra i skallen, väldig röra. Vet inte vad jag egentligen kan skriva för att undvika att göra någon ledsen. Säger jag ditt så blir den ledsen, säger jag datt så blir någon annan ledsen. Så ledsna att jag inte ens har rätt att säga vad jag själv tycker och känner?
När man trodde allt var undanskuffat så sipprar det fram efter hand, lite i taget. Jag vet ju vad jag vill men att få höra saker som inte riktigt ingick i planen får det hela att göra en oväntad tvist. Men jag vet vad jag vill och det är inte det förflutna jag vill, det är ju det andra. Men ibland vet man ändå inte vad, när eller hur man får säga något. För som sagt, det som inte sårar den ena sårar tydligen den andra. Som brickor i ett spel där jag i dagsläget är någon sorts master med kraft och makt att slå ut de andra spelarna, likt fia med knuff. Men jag vill varken vara den där fia eller knuffa ut människor jag tycker om. Trots svek och hårda ord så försvinner inte allt i ett enda slag. Oavsett om jag vill eller inte kommer det hänga kvar, i detta fall inaktivt. Men ändå. Just nu vill jag bara se framåt men har jag rätt att göra det? Borde inte jag vill väga ganska tungt i detta fallet. Det handlar väl ändå om mig? Och dig ..